adj. _ knarkèn
[< Çknarke 3; spor. i Thy og Fjends]
= gnaven, vranten (om person). knotten, knarken = ond i Sulet, (om) gal Knark (jf. Ìknark 1). Fjends.
knarke·lęder
knarke¡riknarke·lęderknarke¡riknarke·lęderknarke¡ri